Om föreningen

Lite historik om Föreningen Kåkenäs

Föreningen Kåkenäs är en ideell förening  bildad 1943 som sköter om brygga och badplats i Kåkenäs samt bedriver simskoleverksamhet för barn till medlemmar i föreningen sedan 1948.

Här följer ytterligare historik om föreningen,  gjord av Lotta Kjellander inför Föreningen Kåkenäs 60 års jubileum 2003 och nerskriven av Bo Carleljung 2011.

Kåkenäs – färjeläge och badplats med anor

Kåkenäs har anor som handelsplats sedan 1673. Bryggan har under åren förbättrats och hade sin höjdpunkt under 1800-talets ångbåtstid då någon av Marstrandsbolagets 25 båtar angjorde för att lasta och losta samt ta med passagerare. En av de sista ångarna som gick in till Kåkenäs var St. Erik. Den båten har en brokig historia och används än idag till utflyktsbåt i Göteborg för räkfrossa och julbord. Ångaren Bohuslän som är den mest kända har aldrig gått in till Kåkenäs eftersom hon byggdes först 1915.

Namnet Kåkenäs kommer troligast från de kåggar som tillverkats vid udden och fram till 1907 när järnvägen tog över transportern var det mycke liv och rörelse vid bryggan. Det var en viktig handelsplats och utskeppningshamn inte minst för utbyte med Tjörn. Människor, kreatur och gods skeppades hit även om det kunde vara svårt att angöra och man fick vänta några dagar lä innan man kunde angöra den av blåst och sjö utsatta bryggan. På tjörnsidan låg då hamnen i Loka och inte som idag Höviksnäs. Varor från hela Inland kom ner till Kåkenäs och byalaget i Strandnorum hade samfälld mark att tillgå både på skäret, vid bryggfästet och 500 meter längre upp efter vägen. Det har varit många timmerhus som byggts i skogarna på land och som sedan lagts i vid Kåkenäs för att släpas i havet över till Tjörn, där timmer var en bristvara. Nere vid bryggan fanns förutom handelshuset med tillhörande Sjöstuga där folk som deltog i lastandet bodde också några stora magasin. En av de sista  Det fanns t.o.m. ett badhus vid stenbryggan mellan 1900 – 1908, men som vi redan vet är stormarna inte nådiga så badhuset togs av en hård storm 1908. Detta badhus får inte förväxlas med den badhytt som två sommargäster hade under 1950-talet. Det nuvarande skyddet för omklädning kom till under 1980-talet bl.a. för att simlärarna skulle få skydd mot sydvästan.

Stenbryggan fick mer eller mindre sköta sig själv när ångbåtstrafiken upphörde 1907. Transporterna gick ju härefter med tåg till Stenungsund som började växa. Privata initiativ att sätta i några pålar för en enkel bad- och båtbrygga gjordes. Lyftet kom 1943 när badföreningen – Föreningen Kåkenäs bildades. Det var som det hete i protokollet ”herrarna Oscar Carlsson, Nils Glanzelius, Fritz Melin, Olle Pettersson, Karl Rutgersson, Stefanus Strand och Conny Warrby” som samlats i Stefanus trädgård den 26 juli 1943 kl. 13.00, för att bilda föreningen. Andra världskriget höll på som mest och kvinnorna höll på med annat vid denna tid. Olle Pettersson blev den första ordföranden och Fritz Melin kassör. Föreningen började att restaurera stenbryggan – lyfta upp stenar och fylla på för att få en något jämn yta att gå på. 1948 hade man samlat ihop så mycket pengar att en inre del av träbryggan kunde byggas och 1952 kom den  yttre delen till. Ronald Ryheden kom att betyda mycket för att simskolan skulle komma igång och han var simlärare de första åren.

1964 byggdes en båtbrygga ut från skärat av en entrepenör på uppdrag av 34 intressenter/privatpersoner boende i närområdet. Denna intressegrupp hade inhämtat utlåtande från Länsstyrelsen och fått klartecken då Länsstyrelsen menade att båtarna låg bättre samlade vid en brygga än vid var sin drauge/påle. Samfälligheten – Norums byalag hade godkänt förankring i skäret som av hävd var deras ansvar. Liksom det område söder om stenbryggans fäste. Efter ca. 10 år tid hade stormar förstört båtbryggans trä däck. På grund av det utsatta läget hade nu intressenterna insett att en brygga av denna typ ej var tjänlig vid Kåkenäs. Ingen visade längre något intresse för bryggan som lämnades åt vädrets makter.64-74BosseBåtbryggan68Eva-LottaGångbrygga-

Fastigheten med handelshuset där folk även hade väntsal och kunde få sig en ”nubbe” i väntan på båten brann ner 1893. Huset byggdes upp igen men gick samma öde till mötes också när familjen Bergström (bagaren från Kungälv) ägde det 1938. Fastigheten Kåkenäs 1:1 ägs ännu idag av barnbarn till bagaren.

På 1800-talet höll bönderna i Strandnorum en soldat på Kåkenäs. Till den fattigaste utmarken hänvisade man soldatfamiljen. Båda soldaterna som tjänstgjort här har som bruklig var fått ett kort och kärnfullt namn. Här vid havet blev det Strand. I början av 1800-talet var det Niklas och i slutet var det Nathanael som bodde här. När bilden på de tre pojkarna; Harald, Lars och Stefanus togs ser man att de står utanför torpet mycket längre från havet än var det idag ligger. Detta beror på att fastigheten blev flyttad 1905 när järnvägsbygget sattes igång. Idag ligger alltså huset närmare bryggan. Torpet ägs idag av Nathanaels barnbarns barn Ingemar Nordgren.

Eftersom största delen av Kåkenäs udde ägdes av soldaten fick Nathanaels barn ärva tomter där de uppförde egna hus. På högsta knallen byggde Lars Strand, på potatisåkern Stefanus, i torpet bodde Anna kvar och mot Stenungsund i viken med alarna slog sig John ner och kallade huset för ”Alhem”. Tre barnbarn till Nathanael byggde fritidshus öster om järnvägen.

På 1850-talet kom en ny båtbyggare från Brandalen på Orust att etablera sig vid Kåkenäs. Han bodde i torpet vid järnvägen, det med den lilla ladan. Båtarna som byggdes här sedan lång tid var Kåggen. Kåggen var den förhärskande båttypen över stora delar i världen. Den kunde ha flera olika namn beroende på var och av vem den byggts. Abraham Olaussons pappas båtar kunde alltså heta ”brandalingar” segelsättningen kunde också ge ett namn typ ”stafockare”. Här på Kåkenäs var namnet ”kåggar” – båten var klinkbyggd och ligger till grund för byggandet av båttypen ”kostrar” som också har spetsig akter. Nästa generation blev ”bohusjullen”. Abraham hade även en smedja vid infarten till fastigheten vid den vita grinden. Under hela 1900-talet hette grinden ”Olles Grind” för att Abrahams son hette Olle. Den sista kåggen som byggdes av Abraham var 1895 och såldes till tullverket för 1 600 kronor. Kanske Olle var med på detta bygge innan han avreste till USA den första gången. Han var nämligen hemma och bildade familj och fick dottern Linnéa vars barn och barnbarn nu äger fastigheten med det härliga namnet ”Lyckan”. Tullverket satte högsta betyg på båten eftersom den var snabbseglad och stabil i vattnet. De var ju ute och jagade ”smugglare och annat löst folk”.